då som nu föralltid
igår såg jag mitt favoritband för sista gången och det känns okej. så många timmar jag lyssnat på kent som tonåring och känt hur det värkt i bröstet. så många gånger jag ellika och ida lyssnat på kent tillsammans. så mycket anekdoter om kent som pappa berättat för mig. så många gånger vi lyssnade på isola och du & jag döden i bilen. så stor del kent tog upp av mina tonår och så mycket det bidrog till att skapa min identitet.
men det känns okej att det är över nu. jag hann se dom en sista gång. det var fint, musiken finns kvar och de slutar på ett värdigt sett. kompromisslöst. tack för allt.