Jesusparken, Dalaplan, Nobeltorget och Nobelvägen ner igen
Jag går Nobelvägen ner och det luktar av syrén som nyss slagit ut. Dom exploderade idag i den 20 gradiga värmen när jag och Ida satt i Jesusparken. Hon sa att jag måste ta vara på mig själv. Inte ta hand om allt hela tiden. Hon tittar mig i ögonen och säger att hon är orolig för mig ibland. Hennes ord tvingar mig alltid att analysera och det behöver jag. Att få växa upp, växa isär och sen växa samman igen med henne har gjort mitt liv fyllt av meningsfullhet. Hennes ord ekar i huvudet när jag nu går hem 00:03. Det är fortfarande ganska varmt i luften. Jag vill egentligen bara sitta i parker och lukta på syréner som slår ut. Ferdinand på 2010-talet. Kanske kan ses som en radikal handling. Strejk. Men är det inte egentligen vad alla vill? Alla radikala handlingar är väl egentligen bara instinkter? Jag drömmer om ett samhälle där syrénen aldrig slutar blomma och där alla har tid att lukta på dess söta doft.