Sarasota

skrev en novell för mahskara. så mäktigt att se sina bilder och fotografier i tryckt form.
 
 

På en strand i Sarasota rasar hela livet samman. Bland snäckor och sand under en disig himmel går hon sönder.  

 

Sarasota befolkades mest av pensionärer och turister. Under lågsäsong ekade hotellrummen tomma och stränderna tömdes på människor. Skelett av solstolar som någon glömt bort var det enda som fanns kvar. Och så hon. Hon smälte in bland måsarna. Skrek. Irrade runt. Dök ner i sanden för att sedan kasta sig upp igen. Sanden letade sig in under naglarna, i munnen och skavde i ögonen. Det tjöt och susade i hennes öron, ljuden trängde bort allt annat. Hon var säker på att hon skulle dö. Dom var i henne och skulle utplåna henne.

  

Tiden innan Sarasota hade varit kaotisk. Sexuella övergrepp, utnyttjande och psykisk misshandel hade varit vardag. Hon tappade bort sig själv och höll på att förlora både sitt liv och sin identitet. Förhållandet med en äldre, manipulerande och hatisk kille som förstörde henne på alla möjliga sätt. I början skrek hon högt, men straffen blev värre ju högre hon skrek så till sist blev hon tyst. Lyckligtvis började grannarna sätta upp lappar med nummer till kvinnofridslinjer och en granne vägg i vägg blev hennes räddning. Systerskapet blev hennes räddning. Kvinnan bredvid hörde och såg mer än hon hade trott och hjälpte henne till slut att fly. Grannen kände några som hade ett rum över i ett kollektiv och det blev en tillfällig fristad. Under den korta tid hon bodde där lämnade hon knappt rummet och var livrädd för att han skulle hitta henne. Varje litet ljud från trapphuset gav henne hjärtklappning. Panikångestattackerna avlöste varandra och hon var ensam i staden. Rädslan på att utplåna henne och den enda räddningen nu var att ta sig bort från allt. Hon ville till ett lugnt ställe där inte en jävel visste vem hon var. En annan kollektivboende sa att hens farföräldrar hade flyttat till Sarasota förra vintern. Hen beskrev det som en liten strandstad med gated communitys, pensionärer och absolut inget spännande att göra. Just då lät det perfekt och hon köpte en enkel biljett till Sarasota. Den var dyrare än hon egentligen hade råd med och hon hade i princip inga pengar kvar att använda när hon kom dit. Tänkte "fy fan vilken klyscha jag är" och stack. 

 
 

Den första tiden flöt på i lugnt mak. Hon gick runt till i princip vartenda hotell som fanns och sökte jobb. Ett sunkigt tvåstjärnigt hotell en bit från stranden behövde någon som städade och hon kunde bo på grannhotellet som betalning. Hon sket i allt vad rimlig lön, bra arbetsvillkor och åtta timmars arbetsdag hette. Hon orkade inte bry sig, ville bara hålla sig borta från verkligheten. Panikångesten påverkade henne inte lika mycket. Den kom när hon slappnade av. De få gånger hon fick panikångest på jobbet bara gömdehon sig på ett av rummen hon städade och väntade ut det. Det var bättre att ha panikångest 800 mil från hennes mardröm än i hans stad.

 

Anpassningen till den nya tillvaron gick snabbt. Hon jobbade mycket och spenderade resterande tid på sitt hotellrum. Vad hon gjorde med tiden var oklart, timmarna tickade iväg och hon flöt med. Tänkte mycket och skrev. Ibland tog hon sig ut från hotellet och gick planlöst, men tröttnade snabbt och gick hem igen. Tankarna fokuserades ofta på honom och det han gjort. Ibland drömde hon mardrömmar och vaknade svettig av panik. När hon precis öppnande ögonen och försökte koordinera sig trodde hon ofta att hon var i hans lägenhet. Hjärtat dunkade fort och efter en halv minut fick hon grepp om verkligheten och insåg att det bara var en dröm. Halvminuten innan dess var vidrig.

 

”Undrar hur arg han är nu” tänkte hon ofta. Tänkte på vad han skulle göra om han visste. Om hon någonsin skulle kunna komma tillbaka. Om hon borde polisanmält. Hur det kunde bli så. Sen om igen. Tankarna gick som en loop. Varje dag samma sak.

 

Efter ett tag fick hon ny energi och ett otroligt driv. Tusen nya idéer susade genom hjärnan och det blev en kamp att försöka skriva ner alla. Hur skulle hon göra om han plötsligt dök upp i hawaiiskjorta på hotellets poolområde med en Piña Colada i handen? Eller om han bokade rum i någon annans namn och hon tvingades städa det? Hittade hans kläder och kände igen dom. Vad han skulle säga då och vad hon skulle svara. Om hon bara kom på vartenda tänkbart scenario och gjorde en plan för hur hon skulle hantera det så kunde ju inget ont hända. Då var hon säker. Hotellrummets heltäckningsmatta var full med papper och hon hade koll på vartenda ord som stod på dem. Samtidigt började hon bli mer orolig. Trodde att människor var ute efter anteckningarna som fyllde rummet. Att städerskorna gick in och tjuvläste och hade kontakt med honom över Atlanten. Nyhetsankarna talade till henne i koder och hotade att avslöja henne. Sömnen minimerades till ett fåtal minuter som hon räknat ut skulle vara säkra att sova under. När hon väl sov var sömnen orolig och flyktig, hon drömde intensivt och vaknade upp lika uppjagad som innan hon somnat. Städningen blev ett detektivarbete för att hitta spår. Hon städade frenetiskt och vände upp och ner på rummen. Scenarion låg i högar över rummet och hon undrade hur många scenarion det kunde finnas. Ville inte riskera att missa något för det kunde riskera utplåna henne. Kanske skulle hon anta en annan identitet och utseende? Varje morgon innan hon gick för att städa försökte hon ändra sitt utseende till oigenkänning. Klippte lite av håret varje dag. Färgade det. Rött, brunt, ett misslyckat försök till blont. Målade läppstiftet olika mycket utanför munnen för att ändra dess form. Skuggade ansiktsdragen och formade ett nytt ansikte. Kanske var det så hon kom undan. Om han inte kände igen henne kunde han inte hitta henne. 

 

Utseendet blev en besatthet. Snart kunde hon inte förändra det på fler sätt. Oron växte starkare för varje dag och sömnen blev i princip obefintlig. När hon en dag stod och kollade sig i spegeln kändes det som det stod någon på andra sidan. Hon hade läst någon artikel på en värdelös click-bait-hemsida om vilka kännetecken som fanns på en spegel som man kunde se igenom från andra sidan, en sån som finns i förhörsrum. Hon testade att sätta fingret mot spegeln för att se om det blev distans mellan spegelbilderna av fingertoppen. Hennes omdöme var grumlat av sömnbristen, men hon var övertygad om att det var millimeter av avstånd mellan fingertopparna. Enligt artikeln var det ett tecken på att spegeln hade glas på andra sidan. Första impulsen var att slå sönder spegeln. Handen höjdes och det kändes som att hon inte hade kontroll över sin kropp. Spegelglaset krossades och hennes hand började blöda. Det var splitter överallt och hon trampade runt i det i panik. Hela badrummet var täckt av blod. Bakom spegeln var det vitt kakel med en ful mörkblå bård med olika havsinspirerade figurer. Ingen glasruta. Men hon var övertygad om att hon var övervakad. Hon kände en närvaro och den gjorde henne nervös. Kanske hade någon buggat hennes lägenhet? Hon började skruva isär lampor, eluttag och lampknappar. Desperat slet hon sönder all resterande inredning i rummet, livrädd att missa något skrymsle som skulle kunna rymma en kamera eller mikrofon. Blodet under fötterna och på hennes händer smetades ut över rummet. Såren revs upp mer och mer och nu var hela rummet rödfläckigt. För varje minut som gick blev hon mer frustrerad och stressad över att inte hitta något. Känslan av att vara övervakad var så stark att den värkte i kroppen. När rummet undersökts in i minsta detalj utan att hitta något spår av övervakningsinstrument blev hon panikslagen. Den enda utvägen nu var att de kunde läsa hennes tankar. De hade säkert skrattat åt hennes tappra försök att maskera sitt yttre. Så dum hon hade varit. Paniken grep tag om henne när hon insåg att de måste uppfattat att hon var dem på spåren, att hon förstod. Rummet kändes som en cell och hon sprang ut. Mot stranden.

 

 

Utan någon som helst aning om vad hon skulle göra sprang hon panikslaget mot vattnet. Kroppen var som frånkopplad från henne, hon kände den inte. Hon skrek. Irrade runt. Dök ner i sanden för att sedan kasta sig upp igen. Sanden letade sig in under naglarna, i munnen och skavde i ögonen. Det tjöt och susade i hennes öron, ljuden trängde bort allt annat. Hon var säker på att hon skulle dö. Dom var i henne och skulle utplåna henne. Hon sprang ut i vattnet. Strömmen grep tag om anklarna och fällde henne likt en ful fotbollstackling. Hon fick saltvatten i munnen och hostade tills hon inte fick luft. Hon tog sig fram med hjälp av en blandning av simtag och panikartat flaxande med armar och ben. Tänkte ”det är bättre att drunkna än att de tar mig”.

 

Någonstans mellan alla kallsupar och skrik hade hon svimmat. Kroppen stängde av. Allt oljud hon fört hade dragit uppmärksamhet till sig. Någon hade ringt 911. En morgonjoggare kanske. En hotelldirektör. Ett pensionärspar. Hon vaknar upp på en klinik i Sarasotas utkant. En man som hon antar är doktor står och pratar med henne vid sängkanten. Hon orkar bara hålla fokus i några sekunder och tappar hans ord. Hon svarar på svenska och han förstår inte. Hon somnar igen. En stund senare gör läkaren ett nytt försök att prata med henne. Han förklarar att hon fått en psykos. Frågar om han får ställa lite frågor. Hon svarar knappt men han börjar trevande fråga om hennes livssituation, sömn, om hon har någon anhörig de ska informera. Det är svårt för henne att ta in allt på en gång och hennes svar blir intetsägande. Allt är som i en dimma och hon vill bara fortsätta sova. Hon orkar inte höra. Vill inte kopplas ihop med det läkaren pratar om. Kroppen känns orkeslös och hennes tankar obefintliga. Kan hon inte bara få ligga här en stund och låtsas att ingenting existerar? Hon sluter ögonen och hoppas att allt är på låtsas. 

 

 
 
skriverier | mahskara, novell, sarasota | |
Upp